Hypokalcemi

Finlands Endokrinologförening rf
30.1 2022 Minna Soinio

Med hypokalcemi avses tillstånd där blodets kalciumkoncentration är låg. Eftersom kalcium är nödvändigt bl.a. för musklernas funktion, orsakar svår hypokalcemi muskelkramper, konvulsioner och funktionsstörningar i hjärtat. I allmänhet är kalciumbristen ändå lindrig och symtomen är stickning och domning i extremiteterna. De vanligaste orsakerna till hypokalcemi är bisköldkörtelsvikt (hypoparatyreoidism), njursvikt och D-vitaminbrist. Behandlingen baserar sig på behandling av grundsjukdomen samt intag av kalcium antingen som tabletter eller i svåra situationer direkt i blodkärlet. Därtill ger man vid behov D-vitamin.

REGLERING AV KALCIUMOMSÄTTNINGEN

Blodets kalciumkoncentration är mycket noggrant reglerad. De viktigaste reglerande faktorerna är bisköldkörtelhormon (parathormon, PTH) och D-vitamin.

Parathormon (PTH). PTH produceras i bisköldkörteln. PTH höjer kalciumkoncentrationen i serum genom att öka frisättningen av kalcium från skelettet och minska utsöndringen av det i urinen. Absorptionen av kalcium i tarmen ökar också eftersom PTH ökar mängden aktivt D-vitamin. 

D-vitamin. D3-vitamin (kolekalciferol) bildas främst i huden till följd av UV-strålning. Via naturlig diet fås kolekalciferol främst från fet fisk. För att D-vitaminet skall ha effekt i kroppen förvandlas det i levern och njurarna till biologiskt aktivt kalcitriol. Aktivt D-vitamin ökar absorptionen av kalcium och fosfat i tarmen. D-vitamin gör att upptaget i skelettet av kalcium- och fosfatsalter ökar.

ORSAKER TILL HYPOKALCEMI

Hypokalcemi konstateras i situationer då det råder brist på antingen parathormon eller D-vitamin eller deras effekt har minskat. Brist på D-vitamin utvecklas antingen på grund av bristfällig kost eller minskad exponering för solljus. De viktigaste D-vitaminkällorna är fisk, fiskleverolja samt vitaminerade mjölkprodukter och näringsfetter. Behovet av D-vitamin är 10-20 mikrogram (µg), alltså 400–800 internationella enheter (IU) per dag. Bisköldkörtelinsufficiens (hypoparatyreoidism) kan utvecklas efter en bisköldkörtel- eller sköldkörteloperation och orsaka hypokalcemi. En annan vanlig orsak till hypokalcemi är njursvikt då njurarnas förmåga att aktivera D-vitamin försvagas.  

SYMTOM VID HYPOKALCEMI

Tidiga symtom är domning i händerna, benen och kring munnen. Därefter uppstår klumpighet i fingrar och tår. Det mest typiska symtomet vid svår hypokalcemi är s.k. tetani som består av upphov till muskelkramper, konvulsioner och stridor (pipande och väsande) på grund av förträngning av struphuvudet. I allmänhet orsakar hypokalcemi inte tetani om blodets halt av joniserat kalcium inte är lägre än 0,9-1,10 mmol/l eller totalkalcium i blodet inte är lägre än 1,8 mmol/l. Andra symtom vid hypokalcemi är kraftlöshet och psykiska symtom såsom ångest. Dessutom kan förändringar konstateras på EKG. 

DIAGNOSTIK

Hypokalcemi konstateras genom kliniska symtom och bestämning av kalciumkoncentrationen i blodet. Centralt vid utredningen av orsaken är bestämning av bisköldkörtelhormon (parathormon, PTH) och D-vitamin i blodet.

BEHANDLING OCH UPPFÖLJNING AV BEHANDLINGEN

Symtomfri hypokalcemi kräver inte jourmässig akut behandling. Symtomgivande hypokalcemi behandlas snabbt med kalciuminjektion. Brist på magnesium förekommer ofta i anslutning till hypokalcemitillstånd och kan vara orsaken till det. Den behandlas genom att magnesium ges som tabletter eller i svåra situationer intravenöst.

Om hypoparatyreoidism är orsaken till hypokalcemi används kalcium och D-vitaminpreparat som behandling. Fettlösligt D-vitamin samlas i kroppen och överbehandling kan leda till att kalciumnivån i serum blir för hög, att rikligt med kalcium utsöndras i urinen, till njurstensbildning och njursvikt. Övergående hypokalcemi är vanligt efter en lyckad excision av en bisköldkörteltumör som orsakat hyperaktivitet av bisköldkörteln och har samband med att skelettet använder mera kalcium än normalt. Hypokalcemi i anslutning till njursvikt återställs om njurfunktionen normaliseras.

Behandlingen av hypokalcemi uppföljs genom mätning av kalciumkoncentrationen i blodet och med vissa mellanrum av kalciummängderna som utsöndras i urinen samt njurfunktionen. Symtomfri (latent) hypokalcemi är ett ofarligt tillstånd. Däremot är det skäl att undvika överbehandling. Symtom vid onormalt hög kalciumkoncentration i serum (hyperkalcemi) är trötthet, aptitlöshet, uppkastningar, obstipation, magsmärtor, törst och riklig urinutsöndring och tillståndet kan t.o.m. leda till svår dehydration och njursvikt. Om hyperkalcemi utvecklas under behandling av hypokalcemi är orsaken i allmänhet alltför hög dosering av D-vitamin och kalcium i långtidsbehandling eller att en tidigare dosering blivit för hög i situationer där kroppen uttorkats eller kalcium frigörs från skelettet mer än normalt på grund av orörlighet (immobilisation). Därför är regelbunden uppföljning med laboratorieprov nödvändig.

Vid behandlingen av hypokalcemi försöker man hålla den joniserade kalciumhalten i blodet mellan 1,00-1,10 mmol/l och blodets totalkalcium mellan 2,0-2,20 mmol/l samt undvika riklig utsöndring av kalcium i urinen. Det dagliga kalciumintaget försöker man hålla tillräckligt och jämnt. Hos njurpatienter begränsar man intaget av fosfat i kosten.